Lycka,sannnär den delas
För några år sedan reste jag till Island på egen hand. Under tre veckor jobbade jag mig runt större delen av ön. Det karga storslagna landskapet var både skräckinjagande och gudomligt vackert. Det fick mig att inse min litenhet. Jag bodde i tält hela vistelsen, skrev dagbok, läste och fotade. Det kunde gå dagar utan att jag pratade med människor. Resan var inte extrem, jag hade bil, mat och utrustning så att det räckte, men från det liv jag vanligtvis lever var veckorna på Island en prövning.
När jag för några veckor sedan såg filmen, In to the wild, påmindes jag om Island. Inte för att jag på något sätt vill jämföra min resa med McCandless vilda eskapader. Utan för att filmen om hans kompromisslösa liv väckte en känsla jag under några korta ögonblick upplevde i det vilda landskapet. Den storslagna känslan av frihet!
För er som inte sett filmen, bygger den på en sann historia om en ung man vid namn Chris McCandless, som ensam drog ut i Alaskas obarmhärtiga vildmark för att leva det enkla rena livet, så långt bort från civilisationen som möjligt. Efter 112 dagar dog han av svält och hittades fyra månader senare i en övergiven buss av några jägare.
McCandless växte upp i en förmögen akademikerfamilj. Han var en streber i allt han företog sig, A-student i skolan och en stjärna i idrott. Men så fort någon försökte styra honom i någon riktning gick han alltid åt motsatt håll. Han föraktade föräldrarnas livsstil och förde ett asketiskt leverne. Efter avslutade collegestudier, skänkte han sina besparingar, 25 000 $, till välgörenhet, packade bilen med det nödvändigaste och gav sig ut på en två år lång resa, som slutade med hans död i den övergivna bussen i Alaska.
Författaren och bergsklättraren Jon Krakauer skrev en bok om McCandless på 1990-talet. Under researcharbetet mötte Krakauer en mängd människor som på ett eller annat vis berörts av McCandless liv och död. Vissa tyckte han gjort något heroiskt. För dem blev hans liv och död en slags symbol för det rena andliga livet, fritt från materialismens bojor. Äventyraren som helt kapat banden till civilisationen. Andra tyckte han var en idiot som drabbats av hybris. Alaskaborna hade upplevt liknande fall, ung män med en obotlig vilja, envis okunskap och respektlöshet inför naturen.
Vilken sida man än väljer att ställa sig på, väcker McCandless liv starka känslor. Jag var tagen när jag kom ut från biosalongen. Jag förstod hans längtan, men samtidigt fanns där ett stort ego, som sket i alla som älskade honom. Hans frihet och lycka skulle uppfyllas till varje pris. Inget fick binda honom. Varken det materiella eller det mänskliga. Så fort någon kom för nära, packade han ryggsäcken och vandrade vidare.
I marginalen på en sida ur Doktor Zjivago, skrev han dessa ord kort innan sin död: ”Lycka endast sann när den delas”.
Naturen har en renhet som inte går att uppleva någon annanstans. Den överväldigar och drabbar, fyller ett behov av mening och har ett språk som tar sig igenom alla intellektuella barriärer. Men livet handlar inte om att vara oberoende. Det insåg den rastlösa vagabonden när döden flämtade honom i nacken. Behovet av kärlek och behovet av det materiella binder oss till varandra och visar att beroende inte behöver vara av ondo.
Att inse och acceptera beroendet, ger kanske i slutändan den största friheten. Men ibland måste man vandra till sista utposten för att förstå det!
Staffan Alberts / Journalist och blivande präst
foto: Staffan Alberts