Somen tjuvom natten
Vi sitter nedsjunkna i mjuka fåtöljer med rulltårta i ena handen och kaffekopp i den andra. Samtalet börjar trevande; meningen med livet, vad är den egentligen?
Men efter bara några minuter av trivialiteter hamnar vi osökt i krig, miljöförstöring och andra apokalyptiska ämnen. Några propagerar för fler kärnkraftverk som den enda hållbara lösningen. Andra spyr galla över utsläppsrätter. Kina är det stora problemet, men vi kan ju inte hindra dem att köra bil, och så vidare.
Vi hamnar i spiralen som bara leder neråt, som ger fler frågor än svar. Efter 20 minuter har jag inget mer att säga. Det är tomt där inne. Koncentrerar mig till max. Försöker hitta något smart att säga, något som kan skapa en öppning i samtalet, något som hindrar vårt fall ner i avgrunden. Fuktar läpparna, sväljer, väntar på en lucka där jag kan hugga. Luckan kommer, jag hoppar ut…”Jo, men har ni inte tänkt på det här att många föräldrar vurmar så mycket över sin studietid. När de var som fattigast och bodde som trängst var livet som roligast. Lyckan i att äga lite, leva sparsamt men ändå rikt, säger inte det något.”
Det blir tyst en stund, jag känner hur platt och ihåligt det låter, vi kan ju inte vara studenter hela livet, om man vill bilda familj måste man ju bo större och tjäna mer. Jag faller sakta mot avgrunden. Martin harklar sig: ” Jag vill i alla fall inte använda Eldorado-produkter resten av livet.”
Jag lutar mig tillbaka och bestämmer mig för att inte säga något mer. Jag tänker på hur mycket jag hatar såna här diskussioner. Det enda man kommer fram till är att världen är fucked up, och att varje lösning för med sig någon slags hake.
”Kan vi inte skicka ut allt kärnavfall i rymden, så långt bort som möjligt”, säger Harald. ”Men fattaru inte att någon gång kommer vi få skit fört det där. Precis på samma sätt som när det dumpades avfall i haven, ingen trodde att det skulle komma upp till ytan igen”, säger Hanna. Peter ger oss 150 år till, på sin höjd 300. Vi skrattar, fyller på kaffekopparna och tar en rulltårta till. Vad ska man göra, tänka positivt eller realistiskt?
I mitt huvud dyker ett Paulus ord upp från första Thessalonikerbrevet: ”Herrens dag kommer som en tjuv om natten… Men ni bröder lever inte i mörkret och dagen kan inte överraska er som en tjuv… trösta och bygg upp varandra.”
Miljöhotet hänger som en tung skugga över oss, på samma sätt som Domens dag hängde över de första kristna. Världen kunde gå under vilken dag som helst, men Paulus uppmanade dem att söka ljuset, trösta varandra och bygga upp en stark gemenskap. Att älta det eländiga och att måla världen i svart föder bara mer destruktivitet. Att tänka positivt, och då menar jag inte blåögt, är av yttersta vikt. Tanken styr vårt sätt att handla. Den kan liknas vid en bön. Det jag sänder ut får jag också tillbaka. Så ”Släck inte anden, förakta inte profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.”
Staffan Alberts / Journalist och blivande präst