Denobesegradesolen
Människan är en rituell varelse. Vetenskapsmän har sedan början av förra seklet försökt hitta ursprunget, ursprungsriten, ursprungsreligionen, men någon sådan finns förmodligen inte att finna. Så långt bak i tiden vi kan komma finns spår av rituellt liv. Det har getts oändligt många förklaringar till varför vi håller på med ritualer. Ett svar är gemenskap. Ett annat är hyllandet av gudar och naturen. Ett tredje svar är, för att hålla neuroserna i schack.
Inom kort firar vi årets stora rit: Jul! Nej, sitt still och ta det lugnt, det kommer ingen moralpredikan om julens sanna innebörd. Vi vet alla att den jul vi firar idag är ett relativt nytt påfund. Till denna rit kan vi spåra minsta lilla gest. Man vad finns bakom? Vad är gemensamt, vad är det som förenar? Mörkret. Det är den mörkaste tiden på året, och vi väntar alla på något, Jesusbarnet, solens återkomst, gemenskapen, vilan.
Träden sträcker sina nakna grenar mot himlen, marken är obrukbar och snötäcket (om nu vi får något sådant) bäddar in jorden i ett böljande mjukt vilotillstånd. Naturen är passiv, djuren söker vila, äter av förråden, spar energi, bidar sin tid och söker värme och skydd.
Men vi människor låtsas inte om att det är årets mörkaste tid, förutom det ständiga klagandet på vad jobbigt det är att gå upp om mornarna och hur skönt det ska bli med vår. Vi ser inte att hela skapelsen intagit en kontemplativ hållning. Allt runt omkring skriker stillhet. De avskalade träden blottar sin nakenhet, de har successivt klätt av sig sommarskruden. Inget går längre att dölja. Trädet säger: här står jag med mitt själv och inget annat. Björnfamiljen kurar ihop sig i idet, går ner på sparlåga och lösgör sig från kroppen. Naturens själ anpassar sig till årstiderna, och årstiderna i sin tur styrs av livets grundprincip: Solen. Naturen vill inte ge just nu, den säger nej till produktivitet, den behöver sin vila Men vad gör vi? Jo vi arbetar mot solen (Oj, det blev visst en moralpredikan ändå).
Den 21 december är det vintersolstånd. Årets kortaste dag, eller årets längsta natt om man så vill. Innan kristendomen blev stadsreligion i Romariket på 300-talet var firandet av vintersolståndet en mycket viktig högtid. I Mitrashkulten, en slags mysteriereligion bland Romarikets soldater, var dyrkan av solen det centrala. Soldaterna kom från världens alla hörn (nästan) och för att bygga gemenskap i detta sammelsurium av kulturer och religioner, tvingades soldaterna att förenas runt något gemensamt: Solen. Soldyrkan ingick i de flesta religioner, och därför var det enkelt att förenas i tron på solguden Helios. Den 25 december firade man ”Den obesegrade solens födelsedag”. När Rom kristnades tyckte man den 25 var en lämplig dag att förlägga den kristna frälsarens födelsedag till. Det kanske låter hokus pokus, men det är att förminska. Solen och Kristus hänger samman. ”Jag är världens ljus”, står att läsa i Johannesevangeliet.
Vintersolståndet säger oss: när det är som mörkast är ljuset som starkast och mest påtagligt. Ett stearinljus i ett mörkt rum ger liv som inget annat. I mörkret inser vi att ljuset är källan till livet. Veckorna fram till vintersolståndet handlar därför om att leta sig bak i minnet, gå igenom året som varit, dag för dag, de stora händelserna, de små. Den långa vandringen är till enda. Du står på berget topp - vänd dig om, skåda ner. Omfamna året som varit, se det goda och det svåra, allt hör till. Om man inte gör bokslut för årets som varit är det svårt att börja ett nytt. Så ge dig själv den gåvan inför jul. Kryp in i idet några timmar, titta tillbaka och försonas. Inse att livet är en gåva och ljuset dess yttersta villkor.
Gott vintersolstånd!
Staffan Alberts / Journalist och blivande präst