Kanfinanskrisenöka lyckan?
Så sitter man här i juletider och den riktiga glädjen vill inte direkt infinna sig. Trots medias förmåga att överdramatisera utvalda nyheter så är det uppenbart att bakom finanskris och företagskrascher så är det människor av kött och blod, med familjer och hem och räkningar, som blir av med sina jobb och därmed sin inkomst. Jag kan inte låta bli att undra om det fanns ett uppdämt behov av att sparka folk. Att företagen nu liksom passar på då man har den allmänna finanskrisen som ett trumfkort att spela ut. Ett argument som till och med facken och de anställda moloket accepterar.
I vanlig ordning så förändras bilden lite om man tänker ett steg till. Rent principiellt tycker jag det är bra om vi köper färre grejor, vilket vi nu gör. Rent principiellt tycker jag det är bra om vi väljer bort bensinslukande bilar, vilket vi nu gör. Men är det bara för att vi har mindre pengar som vi konsumerar mindre eller är det så att vi också ser tecknen på en ändrad inställning till konsumtionssamhället? Det lär ju visa sig då de ekonomiska vindarna börjar blåsa åt andra hållet, tills dess kan man i alla fall hoppas att det är så och samtidigt önska att vi reflekterar lite över om den konsumtion vi nu minskar på gör oss mindre lyckliga.
Lyckoforskaren Richard Layards slutsatser är tydliga. Det är inte grejor som gör oss lyckliga. Det är bland annat att umgås, ägna oss åt avkoppling, laga mat och äta tillsammans, motionera, och ha sex(!). Jag ser ju att det finns hopp här, när vi minskar vår omsättning av materiell konsumtion så minskar det inte våra förutsättningar för att vara lyckliga. Snarare är det så att det är tvärtom. Vårt konsumtionssamhälle tar bort fokus från den riktiga lyckan. Rent vetenskapligt, och rent förnuftsmässigt.
Men alla människor som blir utan jobb då? Ja, inte är det så att det saknas jobb att göra eller viktiga saker att tillverka. Märk väl, och det här är det som är det viktiga: vi är inte på väg mot en avställning av samhället, utan en omställning. Det behövs till exempel minst lika många människor som konstruerar och bygger vindkraftverk som de som hittills har jobbat på Volvo och Saab. Faktum är att bilfabrikerna utan att byggas om speciellt mycket säkert skulle kunna användas till att tillverka vindkraftverk. Om politikerna insåg det och istället för att stödja den svenska bilindustrin, precis som man gjorde med den döende varvsindustrin, satsade på en omställning så finns ju alla möjligheter att skapa jobb till alla. Det verkar ju inte saknas pengar, med tanke på de utlovade 28 miljarderna till bilindustrin. Fattar ni att det är drygt 23000 kronor per svensk som vi puttar in till bildrakarna?
Den bästa julklapp som världen kunde få var nog den som Obama delade ut i förra veckan då han utsåg Nobelpristagaren Dr Steven Chu till ny energiminister. Chu är en klimatkämpe och en oerhört kompetent och meriterad forskare. Och han älskar förnybar energi. Är det nån som ska greja energiomställningen av USA så är det han.
Det finns hopp. God jul!
Andreas Gyllenhammar / Miljöanalytiker, SWECO