Detständigahotet
I en gratistidning med populärkulturellt innehåll, siade kända svenskar om det nya året. Vad kan 2009 tänkas bära i sitt sköte? Miljöfrågan fanns självklart med i formuläret, insprängd mellan: vem blir årets Britney? och vad kommer du att dansa till 2009? En gammal klasskompis till mig svarade så här på miljöfrågan: Jag hoppas folk glömmer bort den, så att vi kan ha roligt igen!
Min spontana reaktion var: så där får man inte svara, miljöproblemet är förbövelen inte en trend som är rätt 2008, och fel 2009! Men en stund senare, efter att jag hade lämnat lunchrestaurangen och gått ut i den fuktiga januariluften, la sig präktigheten, och jag insåg att miljöproblemet faktiskt är en trend. Det kaxiga, politisktinkorrekta svaret, släppte loss en uppdämd flod i mitt inre. Fri och jävligt förbannad gick jag hem genom slasket. Äntligen en människa som tar bladet från munnen. För uppriktigt sagt är jag gräsligt trött på den politisktkorrekta miljömänniskan. Han som säger: fy den som blundar för HOTET.
Enda sedan mänskligheten kom till den här planeten har vi varit under någon form av hot. För femtio år sedan kunde världen ha gått under i ett kärnvapenkrig. På medeltiden tog digerdöden ofantligt många liv. Hot är en del av vår vardag, vi reflekterar inte alltid över hotet, men det finns där, i form av en istapp eller en självmordbombare. Så stark är destruktionen och vi för en ständig kamp mot den. Därför är miljöhotet bara ett hot i en lång rad av hot. Eskatologin är närvarande genom mänsklighetens historia, och så är den även nu. I min geografibok i mellanstadiet stod det att oljan skulle vara slut inom 25 år.
En bifogad fråga i dessa dagar borde vara: vad har du för motiv till ditt miljömedvetna leverne, bortsett från att man bör leva ett miljömedvetet liv? Antingen kör vi slut på skiten, kramar ur de sista dropparna ur Tellus, tömmer glasen och gnager av de sista slamsorna av köttbenet innan vi dansar in i döden - som stridspiloten i Dr Strangelove, när han i ett euforiskt tillstånd rider på en fallande vätebomb som om den vore en vild rodeohäst. (Sekunderna innan bomben slår mot ryskt territorium svingar han cowboyhatten och joddlar extatiskt på sydstatsmål.) Eller så börjar vi bygga något nytt, där källan till det nya inte bara är självbevarelsedrift.
Kanske låter det cyniskt och likgiltigt, men jag tror det är först när man umgås med den här typen av mörka tankar, som de sanna motiven träder fram. För vem eller vad gör jag det här? Välgrundade motiv är förankrade i den egna tanken och känslan, inte i en kollektivt polerad yta. I min mening är det egoism och vedergällning som är orsaken till den situation, den destruktion, vi befinner oss i idag. Alltså är det dessa destruktiva krafter vi måste arbeta med. Annars uppstår ett nytt hot inom kort.
Det går inte tänka: jag lever miljömedvetet för att jorden inte ska gå under. Motiven måste gå mycket djupare än så, annars är de bara en trend som håller till 2010.
Staffan Alberts / Journalist och blivande präst