Jokernssocialaexperiment
Det finns en episod i den senaste Batmanfilmen (The dark knight), som mer än något sätter fingret på mänsklighetens stora dilemma. Här får vi svar på varför världen ser ut som den gör. Men vi får också svar på vad som krävs för att bryta med destruktionen som härskar i världen.
Jokern, ondskans och hatets hantlangare, har genom diverse illdåd lurat invånarna i Gotham city att fly staden. Kaos råder, gatorna är fyllda av panikslagna människor. Men de kan inte fly över broarna eller via tunnlarna, för där har Jokern riggat bomber. Enda möjligheten att lämna staden är via vattnet.
Det är natt, havet är kallt och svart. På håll ser vi två färjor lämna hamnen. Den ena är fylld till bredden med fångar och fångvaktare, nyss utsläppta från fängelset för att sättas i säkerhet. Den andra färjan har med sig stadens laglydiga medborgare. Alla tror sig vara på väg mot säkra vatten, då plötsligt ett hånskratt ljuder i högtalarsystemet. Än en gång har de gått i Jokerns fälla. Färjorna visar sig vara lastade med gigantiska sprängladdningar. Rösten säger: ”I natt ska ni vara med om ett socialt experiment. Ombord på färjorna finns en fjärrkontroll. Men den går inte till bomben på den egna båten, utan till bomben på andra båten. Om inget hänt före klockan tolv sprängs båda färjorna i luften. Allt ligger i era händer, så vem ska det bli, rötäggen, eller de goda oskyldiga medborgarna, ni väljer”.
Tumult uppstår. På båten med de ”laglydiga medborgarna” håller kaptenen hårt i fjärrkontrollen. Han tänker inte trycka på knappen. En korrekt, välklädd man med svart blick ställer sig upp: ”På den där båten finns bara mördare och brottslingar, de har haft sin chans, men misslyckats, det finns bara en sak att göra”, säger han. Men kaptenen står pall, han vägrar att ge ifrån sig fjärrkontrollen. En annan man ställer sig upp och uppmanar dem att rösta om saken. Papperslapparna med rösterna samlas in och räknas. Majoriteten säger: "Skona våra liv, tryck på knappen." Men kaptenen kan inte få sig till att trycka på knappen. Vit i ansiktet och med svetten rinnande i pannan säger han: ”Vi är fortfarande vid liv, vilket betyder att de inte heller försökt döda oss.”
På den andra färjan är det inte fråga om någon demokratisk omröstning. Där handlar det om att ta lagen i egna händer. Men fångvaktarna lyckas hålla fångarna i schack. När det värsta kaoset lagt sig, reser sig en av fångarna, en bjässe med grova ärr i ansiktet och porslinsöga. Han går fram till fängelsedirektören som krampaktigt håller fast i fjärrkontrollen. Fången säger: ”Jag tänker göra något som du borde ha gjort för tio minuter sedan”. Med ett varsamt men stadigt grepp lyfter han fjärrkontrollen ur fängelsedirektörens händer och slänger ut den genom fönstret.
Tillbaka på färjan med de goda medborgarna. Den välklädda mannen med svarta blicken ställer sig upp igen. ”Ingen tycks vilja bli smutsig om händerna, ok, jag gör det”. På darriga ben går han fram till kaptenen. Ingen försöker stoppa honom. Omröstningen är ju gjord och majoriteten ville ju rädda sina egna liv, det vill säga göra slut på de andras. Han tar fjärrkontrollen, fingrar på knappen. Men en minut i tolv lägger han tillbaks den i händerna på kaptenen.
I en skyskrapa en bit bort pågår en envig mellan Jokern och Batman. Jokerns sociala experiment har misslyckats. Han ville bevisa att alla människor innerst inne är lika fula som han själv. Bara man pressar dem tillräckligt mycket, bara man hotar deras existens, så kommer tillslut det där vidriga drakhuvudet slungas ut och spy eld. En trängd råtta finner ingen annan utväg än att attackera. För när det handlar om att rädda sitt liv råder ingen moral längre, då är alla gränser utsuddade.
Men Jokern fick fel. Han hade inte räknat med att det fanns människor med moralisk excellens ombord på färjorna. Det vill säga människor som går utan för sig själva, människor som ser Kristus i sin nästa, människor som är kallade att kämpa för mänsklighetens befrielse.
I filmen representeras den moraliska excellensen av kaptenen och den ärrade fången. Kaptenen borde ju i sann demokratisk anda följa majoritetens beslut. Men han gör det inte, han kan inte, det strider mot allt vad hans inre står för.
Det fanns en minimal chans att brottslingarna faktiskt inte skulle trycka på knappen. Och den chansen var kaptenen beredd att dö för. Han vågade tro gott om dem, någonstans visste han att, har vi bara tillit till varandra kommer vi ur knuten. Det gäller att tro gott om varandra, de är vår enda möjlighet. Om vi misstror varandra finns ingen utväg, bara död. Men väljer vi att tro gott om varandra, vinner kärleken en grandios och storslagen seger. Kaptenen skiljde inte på god och ond, han såg bara människor framför sig och som människor hör vi alla ihop. Han insåg att det fanns ett val. Valet stod mellan att rädda sitt eget skinn eller att göra en handling för mänskligheten. Han valde mänskligheten.
Den ärrade fången visste att fängelsedirektören var livrädd, för om han tryckte på knappen skulle han bli tvungen att stå tillsvars för sin handling och om han vägrade att trycka på knappen fanns risken att bli lynchad av fångarna. Därför spikade den ärrade fången upp sig själv på korset och tog bördan, den börda som ingen annan orkade bära. Han gjorde det för mänskligheten, det som ingen annan vågade.
Vad är det då jag vill komma fram till med den här dramatiska berättelsen. Jo, att när vi människor ser vår egen spegelbild i andra människor, som kaptenen och den ärrade fången gjorde, då ser vi även oss själva i naturen, för allt är ett. Vi inser då att allt hänger samman, men inte bara som en abstrakt tanke, utan som en sanning. Att hämnas en annan människa, att misshandla eller dränera jorden, är att ge sig på sig själv, så att säga.
Det är dit vi måste komma. Det är så vi måste tänka när vi sopsorterar, annars har den ingen verkan. Vi kan inte separera längre, vi har varit separerade från Gud (det vill säga från oss själva, våra medmänniskor och jorden) sedan Adam och Eva. Vi måste inse att Gud inte är något väsen som finns i en annan sfär, Gud ÄR, Gud är allt och överallt, och vi är en del av detta allt. Det är dit vi måste komma! Till tjänandet!
Staffan Alberts / Journalist och blivande präst