förändringi sikte
Kan man förändras som människa? Det är frågan som tynger mig nuförtiden, dag som natt. I flera års tid har jag varit övertygad om att det är möjligt. Jag har pratat översvallade om människans fria vilja: allt ligger i våra egna händer, det är vi som väljer mellan ont och gott. Bara man har de rätta verktygen i lådan, bara det andliga seendet är aktiverat så kan man i grunden förändra sitt beteende. Jag har verkligen varit övertygad om detta. Den inre förändringens möjlighet, och transformationens förlösande kraft är ideal jag slagit mig blodig för att bevisa.
Men just nu känns allt det där bara som floskler och humbug.
Ett smärtsamt uppvaknande kan man lugnt säga. Plötsligt står jag där med brallorna nere. Det emanciperande tankegodset var allt annat än väl förankrat. Gravitationen känns mer påtaglig än någonsin tidigare. De stora orden är sköra som såpbubblor. Jag försöker fånga in dem, hålla dem i famnen. Men de spricker. De lämnar något halt och sliskigt efter sig.
Förändring, vad fan är det? Titta på världen, ser du någon förändring i sikte? Miljön, krigen, gatubarnen, sexhandeln. Ärligt talat, ser du någon förändring min vän? Nej, jag tänkte väl det!!
Så se om ditt eget hus, bygg höga stängsel, taggtråd, vakthund. Lägg pengarna i madrassen, vägra lita på någon, lita bara på dig själv, eller föresten, det kan också vara bedrägligt. Tro inte på förändring, människan är oförmögen att förändras!
Det ska medges att tankarna varit mörka. Korthuset var allt annat än välbyggt. Orden smakade bra till en början, men när jag själv ställdes inför dem, då övergav jag dem, som Judas. Under ett års tid gick förrädaren i mästarens följe. Han lyssnade till orden och tog del av liknelserna om himmelriket. Men när det väl gällde, när översteprästerna ställde honom mot väggen, ja då vägde mästarens ord lättare än 30 silvermynt. Så även för mig. De vackra idealen och den positiva människosynen fick ge vika när egot la fram sin övertygande slutplädering.
Människor i min omgivning säger till mig: Livet är ett sammelsurium av skeenden. Hur jag väljer att förhålla mig till dessa skeenden, det är det som i slutändan blir mitt liv. Skeendena i sig är varken onda eller goda, de bara Är.
Och där står jag nu, i askan från det som brann ner. Återigen ligger allt i min hand. De tomma orden måste fyllas med kött och blod. Och detta gäller sannerligen inte bara mig. Det är inte svårt att säga de rätta orden. Men det är förbannat svåra är att leva efter dem. Det är egentligen bara i sanningens klara ljus som en riktig förändring kan äga rum. Det andra är bara skönhetsoperationer, krafsande på ytan.
Staffan Alberts / Journalist och blivande präst
