Normalt brukar det vid den här tiden i juni hänga balkonglådor utanför fönstren och runt verandan överfyllda av blommor. Men inte i år. Jag har inte haft tid. "Vaddå, inte haft tid?", vill jag då fråga mig själv. Mina dygn har alltid 24 timmar så tiden finns. Frågan är vad jag fyller den med. Vad jag prioriterar.
Jag älskar att påta i jorden och pyssla med mina blommor. Titta på hur de växer från dag till dag. Njuta av alla färger, former, dofter. När jag står där med näsan i rabatten då står tiden i mig still. Det är en av de få gånger som jag har lätt för att bara släppa allt runt omkring. Bara vara här och nu i medveten närvaro.
Samtidigt som tiden i mig inte existerar rusar den iväg utanför mig. Medan jag har tillbringat ett ögonblick av evighet med min stjärnflocka då har ett par timmar tickat iväg och min sambo säger att nu är det dags att komma in och sova. Ja, för även de magiskt ljusa sommarkvällarna här i Östersund gör att man tappar tidsuppfattningen och aldrig vill gå in och lägga sig.
Nu ska jag ta mig en friskvårdstimma bortom tid och rum i trädgården, njuta av att gräva i jorden och dofta på alla blommorna.