Helgen har jag tillbringat i vår stuga i fjällkanten. Varje gång jag kommer dit känner jag mig privilegierad över att få ta del av den storslagna naturen, tystnaden, lugnet men också regnet, vindarna, de naturliga krafterna vi människor inte rår på. För att inte tala om mörkret och ljuset. Det där riktiga mörkret som inte störs ut av gatlyktor och det där naturliga ljuset som bara visar sig utanför stan.

Jag känner mig alltid liten då jag är där. Det är något stort i att känna sig så liten här på jorden. Litenheten föder en närvaro i nuet. En närvaro som sorterar bort det som är oviktigt. En närvaro där jag bara kan vara i stunden. Titta på en regndroppe på ett blad, se underbara mönster i mossan, upptäcka märkliga växter och förundras över vindens sus i trädtopparna.
När vi pratar om att rädda miljön då kan det låta som ett objekt vi ska rädda. Ett objekt som är bra att ha. Men när jag står där ute i skogen då blir miljön till mer än ett objekt, det blir till livet. För mig handlar miljöarbete om mer än att fokusera på växthuseffekten. För mig handlar det om att vi också måste fokusera på vår egen inre miljö och bli medvetna om hur vi vill leva våra liv. Ta oss själva och våra inre önskningar på allvar. Hur många vill egentligen känna att tiden aldrig räcker till det där man egentligen vill göra, till att umgås med barnen, till att bara vara? Det handlar om respekt. Respekt för oss själva, våra medmänniskor och vår natur. Mindful living helt enkelt.
Medvetna val ger nya möjligheter! Vilka val gör du?